Kennel Brukstorpets Blogg

Jag har varit hemma sedan i torsdags lunch. Då orkade jag inte längre! Kroppen och orken tog slut av att hela tiden vara i full fart på jobbet. Det är en otrolig press och man hinner aldrig med det som ska göras = psykisk press som tär på humör och ork. Jag ligger alltid en halv sekund före... och borde ligga minst dagar före... Det är avstämningar med kunder, visningar, offerter, fakturor, rutiner som ska sättas, organisation som ska utvecklas, hemsida som ska "snickras" och alla dessa möten, möten, möten... Telefonen som ringer, mailen som hela tiden "plingar", människor som drar i en och vill att man ska ta beslut och ge besked.... I vanliga fall är detta inga som helst problem. Jag har alltid älskat mitt jobb!!! Och gör det fortfarande. Men det är så otroligt frustrerande när man inte hinner med det man ska!!! Och nu sa kroppen ifrån.

Jag åkte hem, bäddade ner mig med en bra bok, sov... tittade på TV, sov ännu mera men tog faktiskt även med mig jobbet hem. Var tvungen att komma ifrån alla människor och "måsten". Gick igenom alla mina papper och min kalender för att få struktur på vad det är jag håller på med, vad det är jag ska prioritera, vad jag kan delegera. Och faktiskt - nu, fredag eftermiddag, känner jag friden, arbetsglädjen och inspirationen komma tillbaka. Kanske t.o.m att jag lägger in lite texter på vår nya hemsida i helgen om andan faller på?!  Dom ringde från jobbet vid flera tillfällen i morse men jag kände att det KAN inte bero på om jag svarar eller inte om företaget ska funka ändå. Dom måste lära sig att fixa saker själva! Och det var faktiskt en skön känsla att stänga av ljudet på mobilen och fortsätta läsa sin bok.   Ett jobb är bara ett jobb!!! Det har alltid varit min filosofi och kommer alltid att vara! Det som räknas i livet är allt det andra. Min familj. Mina vänner. Mina fritid och det jag gör för att vara lycklig och må bra. Sen vet jag att en stor del av det även ligger i mitt jobb då jag känner en stor tillfredställelse i det jag gör. Men ändå... det är bara ett jobb!

Satt vi middagen och bedyrade Peter att jag VISST kommer att passa som hemmafru på heltid. Han bara himlade med ögonen och påminde mig om tiden när jag var mammaledig... och den korta period jag var arbetslös.... "Men tänk om vi vann några miljoner och jag kunde gå hemma och bara vara så här trevlig som jag är idag?! Avslappnad, pigg, i harmoni, städar, lagar mat, leker med Evelina med ett leende på läpparna, pussar dig hejdå innan du går till jobbet, stryker dina skjortor...Visst vore det underbart så säg?! "  Peter berättar då om sin tennisarm och hur ont det gör varpå jag säger "men stackars dig. Jag har inte fattat att det gör SÅ ont. Det är ju faktiskt synd om dig!"  Han lägger då ner besticken och stirrar mig djupt in i ögonen.  "Älskling! Du ÄR verkligen sjuk och utarbetad! Du har ALDRIG tyckt synd om mig annars!"  "Nä, där ser du! Det skulle ju vara jättebra om jag var hemma och var hemmafru! "  

Något annat som oroar mig är att jag och Evelina ska baka kanelbullar i kväll. KANELBULLAR!!!!  Jag är 35 år och 363 dagar gammal och jag har ALDRIG ställt mig och bakat bullar förrut. (Ja inte mer än att jag hjälpt mamma när jag bodde hemma) Är det ett tecken på att man börjar bli mogen eller att man börjar bli gammal? I morgon är det i alla fall min födelsedag och då ska det bjudas på nybakade kanelbullar. Så det så! :-)  Peter jobbar i helgen men på lördag kväll kommer mina tjejkompisar för en kväll i självömkan och klagosång över våra män och barn...  På söndag eftermiddag kommer sedan min familj för tårtkalas och beundran av mina nybakade bullar...

Oj, nu har Evelina börjat att plocka fram alla ingredienser. Bäst att man är med nu så att inte hon kommer ta åt sig all ära av bullarna. Hon är ju för fasiken bara 4 år och har 32 år på sig att göra sina egna bullar!!!

Ha en bra helg!