Kennel Brukstorpets Blogg

Jag är kanske lyckligt lottad i livet, men jag (eller Peter under tid som vi har varit tillsammans) har aldrig haft en rädd hund ! Ja, då menar jag alltså en hund som är skotträdd, inte klarar av höga höjder, rädd för oljud och liknande. Våra hundar har varit ganska coola hundar som haft bra mentalitet och har tagit det mesta i livet med ro. Men så kommer då Wixzi in i mitt liv... och hon är en virvelvind med mycket temperament och "nerverna utanpå" kroppen om ni fattar vad jag menar. Allt hon gör får väldigt STORA reaktioner ! Hoppar hon till för något - då hoppar hon 2 meter upp i luften. Blir hon glad - så blir hon så glad att hon slår knut på sig själv. Blir hon arg - då blir hon störtförbannad och låter som hon skulle döda. Säger man till henne och hon visar underkastelse - då kastar hon sig på marken med öronen slickade..... Detta har även gjort att hon vid främmande ljud också kan kasta sig iväg men sedan vara lika snabbt tillbaka och kolla vad det var för något. Hon är lite rolig att gå med i skogen ibland för hon springer liksom på tårna och är hela tiden beredd vid minsta lilla fågel som flyger upp eller snö som faller från träden. I det läget skulle jag dock inte säga att hon är rädd. Hon är bara så "med", vaken & lyhörd hela tiden (du ka in det läget nästa viska en inkallning och hon kommer som ett spjut!) och vill ha koll på allt. Och nyfiken. Och i en sådan period i hennes liv  (???) Hon blir faktiskt ETT ÅR i slutet av februari. Var katten har den tiden tagit vägen?????

Well - det som hon i alla fall är riktigt rädd för - det är BILAR!!!  Jo, jag vet vi bor på landet....och jag vet att jag har ett jobb som ligger ute i urskogarna.... men jag har aldrig varit med om en hund som är rädd för bilar!  Kommer dom framifrån är det inga problem, men kommer dom bakifrån blir hon livrädd och bara kastar sig ut i vägkanten med svansen mellan benen. Som tur är så är inte jag det minsta rädd för bilar (!) så jag kan knalla på helt lugnt och gör ingen affär av det hela. Det jag har gjort lite grann är att jag sätter henne vid vägkanten så att hon har möjlighet att se bilen som kommer vilket jag tycker har gjort henne lite lugnare. Vet inte om det är bra eller dåligt att göra så (det blir ju att jag gör en "grej" av att bilen kommer). Kanske bättre att bara knalla på?  Jag tror att det som helt klart gör att hon tycker dom är läskiga är att dom låter och nu på vintern sprutar det också snö & modd när dom kör förbi. Det här måste jag göra något åt!!!

I söndags tänkte jag därför att jag skulle först träna lite lydnad på klubben och därefter gå en sväng i sta'n. Där är det ju bilar överallt så då kanske hon vänjer sig vid dom till slut?  Åkte till klubben och gick in på grannklubben, ÖBK, istället och insåg att där var ju helt PERFEKT att träna! Planen ligger där längs med en stor 90-väg med bilar som svischar fram i full fart. Och mellan planen och vägen är det ett bra staket som gör att hon inte kan "panikrusa" ut i vägen om det skulle bli så.  Jättenyttig träning för henne! Hon skötte sig jättebra och har inga problem med att leka med mig eller så när det kommer bilar. Dock är det lite svårt för henne att koncentrera sig i vissa moment när det är mycket bilar omkring henne. Just därför är detta en jättebra plats att träna på. Kanske kan hon också få kopplingen att bil-ljud = mycket rolig träning.....  För övrigt då det gäller träningen är hon jätterolig att träna med nu. Positionen som jag slitit mitt hår med har äntligen poletten trillat ner. Hon sitter jättebra, rakt och snyggt - och hon gör det jämt!  Så'n är hon också nämligen. Att har hon väl fattat vad hon ska göra. Då sitter det! Svårigheten är för MIG att kunna förklara för henne. Inte för henne att fatta... 

Efter träningen på klubben åkte jag till sta'n och gick en sväng. Hon går väldigt bra vid min sida och tyckte det var ganska o.k att gå där. Visst blir hon på hugget när det kommer folk joggandes, det tutas och det låter och bussar och bilar - men hon skötte sig bra. Helt klart måste jag ta med henne på fler sådana stadspromenader så att hon vänjer sig. Att ha med godis i det läget är ingen idé. Hon är så fokuserad på att klara av alla intryck som kommer så det är bara min egen röst och mitt sätt att agera i olika situationer som "tränger igenom" till henne.

Nu är det onsdag och det är ÖSREGN! Ser fram emot min lunchpromenad- NOT!!
Har börjat att kräva "håll fast" i uppletande situationerna. När jag slänger iväg en pinne och hon kommer tillbaka med den ska hon hålla den innan jag tar den och gömmer på nytt. Hoppas det kan hjälpa min apportering lite... Hon är nämligen väldigt tuggig vad det gäller föremål och jag är LIVRÄDD för att förstöra det momenten. Någon som har tips på hur man gör en bra början till apporteringen på en hund som spottar ut och tuggar???.....

Har fått mycket rapporter från Diva, Dixon och Dizel på senare tid. Jättekul att det går bra för dom. Dom verkar SÅÅÅÅ härliga dessa valpar! Jättespännande att se vad det blir av dom i framtiden!  I går var Treos husse Martin förbi en sväng när han hade "vägarna förbi". Alltid lika roligt att träffa honom! Dimma såg tydligen ut som en liten Treo-valp.... :-)

Nej nu måste jag verkligen jobba lite så jag kan gå ut på lunchen och träna hund med gott samvete.... Hörs snart igen!