Kennel Brukstorpets Blogg

Som ni säkert har läst på vår förstasida, så finns inte längre Basco med oss här i livet. I tisdags morse fick han somna in vilket var det enda rätta att göra för honom i det läget. Jag läste precis mitt förra inlägg där jag beskrev hans anfall, och insåg hur snabbt det verkligen gick på slutet. Från att vara korta stunder då han var "borta" så var natten mot tisdagen det värsta jag varit med om med våra hundar.... 

Han började med ett mycket kraftigt anfall i hundrummet på kvällen. Är förvånad över hur lugn Akza och Wixzi var. Dom gick direkt i ett hörn och la sig och tittade bara på Basco med stora ögon. Vi fick slängt ut dom i trädgården och sedan var det bara att sitta och vänta ut Basco och hans kraftiga kramper. När han "kom tillbaka" var han väldigt medtagen, vinglig och flåsig samt hade ryckningar i högra ansiktshalvan. Efter ytterligare några minuter var han lite piggare och ganska "normal". Åt sin kvällsmat som vanligt och det enda man kanske kunde se var att han var lite lugnare än vad han brukar vara. Vi var dock oroliga för att han kunde få ett nytt anfall och lät honom sova med oss i sängen när vi gick för att lägga oss. Basco var SÅ nöjd över det beslutet, för det var hans bästa plats på jorden - ja näst efter att få vara med figuranten på träningsplanen alltså...

Vi vaknar vid ett-tiden av att han får ett nytt anfall. Han kommer upp på benen men faller ihop över mig (tänker er känslan av att vakna av att man har en stor, krampande boxer i ansiktet....). Han far ner på golvet och kraschar sängbordet i farten. Lampa, böcker, klockradio m.m far i golvet med ett jävla liv och han själv hamnar under sängen där han ligger och har kraftiga kramper under ganska lång tid (känns som en evighet...)  Han kissar på sig och det är skum/dreggel i hela sovrummet. Jag klarar inte av att se det (Peter är kvar) utan går in till dom andra hundarna, som inte verkar vara direkt medvetna om att det har hänt Basco något.  Efter detta anfall är han också väldigt borta och tittar väldig oförstående på oss när vi pratar med honom. Precis som att han inte fattar orden som vi säger till honom.  Vi inser att det är här bara början på hans väg utför, och vi har redan tidigare pratat mycket med veterinärerna som har sagt att han ev. kan gå på medicin men att han då måste leva ett mycket lugnare liv och att vi har full koll på honom (inte lämna honom ensam, i bilen etc. ) eftersom hans anfall kommer utan förvarning (i vila lika väl som vid träning)  Det är inte ett liv som Basco ville leva, och inte ett liv som är möjligt för oss att kunna ge honom. Vi inser att det bästa vi kan göra för honom nu är att ta honom till veterinären så fort dom öppnar på morgonen. Det blir en lång natt.....  Basco är trött och hängig. Hans ögon är inte riktigt dom samma som förrut. Dom är trötta... så trötta....

Peter sover ute på soffan med Basco bredvid sig. Vid femtiden får han ett nytt anfall och jag vaknar av att man hör hans klor slår mot parketten i ytterligare ett krampanfall. Lika intensivt och länge som förrut. Efteråt andas han tungt så tungt och det känns som om man skulle vilja ge honom en spruta så han fick somna in direkt. Jag känner mig så jävla maktlös att inte kunna hjälpa honom, att inte kunna stoppa dessa jävulska anfall !  Man önskar att ens fyrbenta vänner bara fick somna lugnt och stilla utan att behöva lida innan. Vi får trösta oss med att han själv inte är medveten under anfallen. Men man ser att även detta anfall på något sätt tar ännu mer musten ur honom. Han är vinglig, har svårt att gå ner för trappen ut på gräsmattan för att kissa. Allt lugnar ner sig och vi försöker sova en stund igen. Nu väntar vi bara på att veterinären ska öppna så vi kan åka dit med honom.

Halv åtta vaknar jag och går ut och väcker Peter på soffan. Tror inte riktigt att han vill vakna. Han vet vad det är som väntar...  Basco går ut med dom andra hundarna i trädgården. Wixzi och Akza är ovanligt lugna med honom och det blir inget bus. A. nosar över honom och tycker nog att han inte är sig riktigt lik. W. slickar honom i mungiporna och bedyrar honom sin kärlek. Dom får mat och Basco slänger i sig maten som vanligt. Peter gör i ordning bilen och tar ut buren, ifall han skulle få ett anfall i bilen på vägen till veterinären. Det är tungt.... så tungt....  Vi gråter i varandras armar många gånger den morgonen....  Till slut måste ändå det oundvikliga ske. Peter bestämmer sig för att han vill åka själv. (Vi har ju även tjejerna hemma som, som tur är, inte har vaknat ännu). Jag klappar om Basco en sista gång och säger till honom att hälsa till Faiton, Cindra och Bea när han kommer upp till sin himmel. Basco pussar mig i ansiktet och jag kan givetvis inte hålla tårarna borta.  Peter lockar på honom ute från trappen men han vill inte gå med. Vi får "tjata" på honom att gå till bilen, han som alltid brukar skutta in med liv och lust. Helt övertygad om att han kände på sig att något inte stod rätt till....  Peter åker iväg med honom och efter en kort diskussion med veterinären tar dom samma beslut som vi egentligen redan har tagit - han får sluta sina dagar på jorden och få ett slut på sitt lidande. Kl.  09.00 vandrar han över regnbågsbron för att möta sina boxervänner som väntar på honom där.  Jag tar fram ett kort på honom och sätter i en ram på vardagsrums-skänken. Tänder ett ljus och känner saknaden värka i magen på mig. Det är tomt utan honom i huset....

Barnen vaknar och jag berättar vad som har hänt. Emelie konstaterar snabbt att hennes (döda) mormor då kan ta hand om honom i himelen. Evelina frågar många "varför" och förstår nog inte riktigt det här med död & liv ännu - men vem säger att man gör det bara för att man är 35 ?.... 
Livet går vidare. Så är det bara. Vi påminns ofta om honom och pratar om vilken speciell hund han var att leva med. Han var inte lätt att leva med, men han gav oss så mycket glädje tillbaka!  Han kommer alltid att ha en mycket, mycket speciell plats i våra hjärtan - och särskilt hos Peter....  När vi får tunga stunder så tänker vi på hans sista dygn med alla anfall han hade och inser att det trots allt var det enda rätta vi kunde göra för honom i detta läget. Vi minns med glädje IPO-kursen med Remmy där han gjorde två fantastiska modprov och visade för alla vilken kung han är!!!  Vi minns med glädje hans arbetsvilja, kamp och glädje över att få jobba!  Vi minns med glädje vilken lekfarbror han var där han låg och rullade runt i gräset med Wixzi... Vi minns med glädje hans mörka ögon och huvudet i knät innan man sa "varsågod" och han snabbt hoppade upp med framkroppen i knät på oss för att få gosa och sova en slurk.....  Ja, minnet av honom är verkligen ljust och saknaden smärtsam och stor!

En dag ska vi dock få ses igen - och det ser jag redan fram emot! :-)