Kennel Brukstorpets Blogg

Att skriva blogg är ju att ge en inblick i hur andra människor har det, och jag har hela tiden tyckt att vårt liv är så sjukt så det vågar jag inte skriva om.... Men nu har jag kommit till insikten, genom att läsa ANDRA människors bloggar, att vi är nog ganska normala ändå.....

Efter uppvaknande och hund-frukost-circus ses jag och Peter i dörren.Jag TILL jobbet och han FRÅN jobbet. En heldag på jobbet mellan 7 och 16 med diverse konstiga typer att alltid möta med ett leende.... tusen bollar i luften (i vänster handen) och en piska att driva på personalen med (i höger handen). Tack å lov så har jag mitt lyckopiller med mig som jag kan ta vid lunchtid. Alltid lika roligt att ge sig ut i skogen eller träningsplanen med Wixie! I dag blev det skogspromenad och lite "stanna-träning". Gjorde även MH-passiviteten och inser att W. kommer att roa sig med att vinda, spåra, pipa och gnaga på pinnar den 10:e maj....  Passivitet vet hon ju inte riktigt vad det är för något om man inte är instängd i tvättstugan. Ligger liksom inte för henne att ta det lugnt i livet. Fullt ös ska det vara.

Just nu verkar det som om Olga är av samma åsikt. Hon kör boxer-race i köket och försöker samtidigt få Dimma att släppa ifrån sig någon av alla hennes leksaker.  Så fort hon hittar något (strumpa, leksak, Evelinas leksaker eller något) så kommer Dimma farande och "tar tillbaka" det vilket resulterar i en nååååågot sur Olga! Hon är söt, men något konstig.....

Well, det var ju inte om vår rymdvarelse till hund jag skulle skriva nu.  Var var jag nu..... Jo! När jobbet är slut, som oftast slutar i övertid och stress i att hinna till dagis i någorluda tid.... så hämtar jag Evelina vid dagis. Där är det oftast stora övertalningskampanjen som väntar och det gäller att man har sina "trumfkort" i bakfickan som kan vara allt från att vi ska åka till hästen, eller att vi ska äta hamburgare till middag, eller att vi ska förbi affären, eller att hon ska få låsa upp bilen..... Ja ännu så länge är det tacksamt att hon bara är 4 år! Och vi är också tacksamma över att hon trivs så himla bra på sitt dagis!

Vi kommer hem till ett , oftast, dukat bord eftersom Peter fixar middagen på kvällen. Sedan är det 20 minuter med konversation i stil med
"Heeeej! Hur har du haft det på dagis, Evelina?"
"Bra"
"Vad har ni gjort då?"
"Vet inte"
"O.k...."
Därefter försöker mamma och pappa föra ett någorlunda vuxet samtal om ex. att tänka på inför nästa dag, vad som har hänt på våra resp. jobb, saker att komma ihåg att göra och allmän "överlämning" av rapporter....
Dock avbryts allt detta av en fröken som börjar lära sig klockan.... vilket innebär att var 30 sekund hör man:
"Vad är klockan?"
"11 minuter över 17"
"Har klockan varit sex då?"
"Nej"
"Varfördå????"
Eller är konversationen på nivån då hon slänger ifrån sig besticken, tittar på mig med sina stora blå ögon och säger:
"Maaaaammaaaaa!!! Du är BARA min mamma!!!" vilket sedan följs av en stor puss på kinden, kram eller någon som kramlar sig fast vid armen som man precis är på väg att föra till munnen med en gaffel full med mat....
Gulligt?  Javisst!   Irriterande? Något.....

Efter 23 minuter är det puss och kram och hej då till pappa. Därefter är det antingen utsläpp av liten Olga som kissar och bajsar i hela huset om man inte stänger till alla dörrar...  Eller så är det utsläpp av Olga och Dimma tillsammans vilket är helkul att sitta och titta på (Kommer ni ihåg Maria & Rickard?) men förenat med total livsfara för Evelina att över huvud taget beträda golvyta då det är två stycken attackerande hundar. En styck som vill pussas i ansiktet och en styck som biter i hälsenan....

I dag fick Wixie stå på löpbandet igen och det gick jättebra!! Hon fick bra med plats och tyckte det var helt o.k att stå där. 10 minuter rask promenad till att börja med och för lite "invänjning" vid bandet. Hon är HELT fokuserad på en och samma fläck med ögonen och hon här koncentrerar sig till 100%. Det är bra. Då blir hon trött.... Ska bli skönt att kunna låta henne springa av sig lite energi där på bandet när hon har blivit lite mera van!

Sen måste jag bara säga..... Dimma är en riktigt underbar hund. Så social och go, cool men ändå arbetsvillig och alltid "med" då det gäller. Lyhörd. Vill vara till lags. Bara "är" på sitt underbara sätt. Att vi ska omplacera henne känns inte alls bra.....  Men det är husse som bestämmer då det är hans hundar. Jag har nog med min flurkon.....

Insåg i dag att jag måste börja skotträna henne lite. Kan tänka mig att hon med sitt temperament kommer att reagera lite på det.  Annars måste jag säga att hon har vuxit/mognat mycket mera. Vi går förbi alla möjliga saker när vi är ute och går, men dom bryr hon sig inte alls om.  N

Nej nu måste jag styra upp här hemma lite.  Barnen skriker och hundarna ylar. Helt normalt har jag lärt mig! :-)

Kram på er!