Blandade nyheter och annat trams....
Vad gör vi andra då måntro?
Tja, det gamla vanliga... jobbar... tränar hund på lunchen... hämtar Evelina på dagis.... träffar sambon i ganska exakt 21 minuter innan han åker till jobbet.... äter middag.... säger till Dimma & Wixzi att dom får skärpa sig lite och inte busa sönder heeeela rummet..... sätter på Bollibompa till Evelina och sätter mig själv vid datorn för att uppdatera mig lite på "mina" hemsidor som man alltid måste kolla in. Ve och fasa! Jag har praktikant som hänger över axeln på mig på jobbet!!!! När 17 ska man då hinna surfa?????....
I dag hittade jag en liten gräsplätt på jobbet. HURRA!! Det blev fritt följ, inkallningar, ställande, läggande, "pass på" för att träna skallet lite, vändningar på stället m. m Funkade hur bra som helst - även med störningen att det kom en pulka ner för pulkabacken innehållandes 10 ungar från någon högstadieskola som försökte sätta världsrekord i både "hur många får man plats i en pulka" OCH "hur högt kan man skrika utan att alla skogens djur flyr från Kilsbergen".... Men W. hade full koll på matte, stängd mun och vrålfokuserad.... Kul!! Dock tror jag det är just störningsträning jag skulle behöva lite mera. Det är lätt (?) att gå lydnad där uppe där det knappt finns både bilar eller folk. Å sen kommer man till klubben och ska köra där det finns andra hundar, trafik utanför etc. Men på onsdag ska det bli ändring!!! Då ska vi äntligen börja vår "seriösa-tävlings-grupp" på OG:t. Får se vilka det blir och hur träningen kommer att gå. Men en sak är i alla fall säker. Det ska BARA vara seriös träning med ekipage som seriöst satsar på att tävla!!!! Alla ska vara delaktiga och hjälpa alla. Ingen "fröken" som ska ta över och leda träningen, utan en träning som kräver fullt engagemang från ALLA!!! Har sagt till att Peter INTE får tro att det här är hans kurs där han ska vara instruktör.... *grrr*
På promenaden idag tog smart-Wixzi och hittade en väldigt passande plats för att uträtta sina "stora" behov. HÖGST uppe på ett stort snöberg!!! Till saken hör att det var barmark (grusplan) runt om denna snöhög men hon kämpade sig högst upp och satt belåtet och tittade sig omkring medans hon uträttade sina behov! Det fick mig att tänka på hur otroligt hurkon-flurkon hon är, och vilka väldiga personligheter jag har haft som hundar.
Min första hund var Ålli (Dimmas mormor). En bättre nybörjarhund kommer jag aldrig att få!! Hon var så otroligt stabil i nerver och psyke, men ändå med stor arbetsglädje och hon var mig en trogen följeslagare, Den som fick mig att börja med hund över huvud taget. Den som fick mig att lära känna alla underbara hundmänniskor i Göteborgs-området. Den som fick mig att träffa Peter..... Den som fick mig att köra räddning! Det var med stor sorg i hjärtat som jag omplacerade henne, men jag vet att det var ett beslut som gjorde att HON fick må så bra som hon också förtjänade. Att få vara enmanshund. Få jobba. Få känna att hon är den ende..... Som mamma till A-kullen kan hon vara mycket stolt för det är verkligen ett gäng härliga hundar som har presterat enorma resultat med sina förare!
Å så fick man hem en så totalt charmig och oemotståndlig liten boxervalp istället som heter Occra. Hon charmade verkligen ALLA med sitt sätt att vara!!! Och sååååå mycket myror i brallan som gjorde att det räckte att folk bara tittade på henne för att hon skulle explodera i glädje. Hennes "knorrningar" när hon tyckte livet var orättvist.... hennes snörvlingar när hon på myyyyycket nära håll skulle undersöka saker eller gå ett spår... hennes otroliga kärlek till allt som gav henne värme (människor, kaminer, en hög med kläder...). Det var mycket kärlek man fick från denna lilla hund! Hon var inte så förtjust i andra hundar.... men hon var en underbar mamma till B- och C-kullen ! Älskade att spåra och leta efter människor, men tog övriga "cirkuskonster" med ro.... Kände att det alltid blev en kamp mellan hur mycket jag ville och att hon gärna ville lite mindre.... så hon fick flytta till sitt "slott" i Västerås där Kai och Lena låter henne få vara den älskvärda lilla prinsessa som hon verkligen är! Men jag har många kära minnen med henne och har henne också att tacka för alla möten jag haft med alla underbara människor i Boxerklubben! Och alla våra Boxervalpköpare! Utan henne hade jag ju aldrig träffat er!!!
Med båda dessa hundar måste jag säga att jag har haft den väldiga förmånen att dom aldrig har varit sjuka! Underbart!
Å nu har jag en tredje hund som är HELT olik mina andra. En "turbo-hund" likt Basco, bara det att Basco tyckte om att ligga i knät och stensova.... Det gör INTE Wixzi. Hon är ganska osäker på det mesta i henne omgivning och det är jag som är tryggheten för henne. Ljudkänslig.... osäker på människor.... osäker på hundar.... Men tillsammans med mig så otroligt lyhörd, lättjobbad, livlig och glad, mattes lyckopiller.... Jag hoppas verkligen att det här med nerverna är något som kommer att lugna sig när hon blir lite äldre. Var ute och introducerade henne till det här med att cykla. Jo tjena.... Hon såg ut som om hon trodde att jag skulle anfalla henne med cykeln ungefär. Det ska bli väääääääldigt spännande att se hur hon kommer att ta sig igenom sitt MH till våren! Å så ska vi genomlida att vänta på röntgenresultat också i vår. Hjälp!! Tänk att det snart gått ett år sedan jag hämtade hem det lilla trollet från Ängsbackens!
Så en väldigt tråkig nyhet, men som ändå fått ett gott slut.... Våran Bonnie (Bizzi) i B-kullen har blivit påkörd av en bil, där hjulet på bilen körde över hennes huvud!!! Det kom tydligen blod ur nos och öron, blodsprängda ögon etc. men enligt veterinären inga innre skador som man kunde se nu i alla fall. Förhoppningsvis inget som ger några framtida men heller. Vi är glada över att det trots allt gick bra i allt elände och hoppas att hon är frisk och kry snart igen!
Till sist en underbar bild på systrarna Brukstorpets! Bellis till vänster och Cizco till höger. Vi är glada att vårt avelsmål att få fram dom snygga Bruksöronen" här visar sig finnas i BÅDA våra boxerkullar!!! :-)
Nej nu ska jag gå och kittla Evelina lite så hon inte degar till i soffan.
Tjing!
Hm... ja, jag saknar dina rapporter... grmf... när har praktikanten slutat med att vara praktikant hos dig...???
Härlig läsning om dina små älsklingar genom hundlivet...
...men i W fick du vad du ville ha och lite därtill... *s* och allt kommer säkerligen på plats så fort hon växt på sig lite!
Själv har jag en liten "polis" i Diva som ska understryka när jag skällt på Gwen... för då ska Diva också dit och "tycka till"... hehe.
KramMar
Jag fick lite tårar i ögonen av ditt inlägg emellanåt.. ;O) Tycker det är så fantastiskt vad man lär sig nya saker i livet hela tiden, allteftersom man träffar nya individer (människor, hundar osv.)
Jag tycker verkligen absolut att ni ska fortsätta att föda upp boxer. Det är en helt underbar ras, och den dagen jag träffade Occra blev jag såld! Det kommer aldrig någonsin komma in en annan ras än en boxer i vår familj. Rasen ligger mig otroligt varmt om hjärtat!
Sen förstår jag att det varit tufft med kullarna - att det inte blivit riktigt som ni tänkt er - men man lär sig hela tiden. Avel är ju något som är långsiktligt och dessutom som spel på lotto - väldigt osäkert. Något som ni iallafall lyckats med, är ju, som sagt, dessa vackra öron! ;O) Nä, skämt åsido, jag tycker att både B - och C - kullen innehåller otroligt trevliga hundar, med en härlig inre glöd! Jag sitter här och tittar på Bacco när han snarkar i sin korg. Då känner jag att jag aldrig någonsin hade velat ha en annan hund än honom............... Han är min bästa vän, en härlig träningskompis OCH världens bästa "storebror". Bacco sviker aldrig! :O) TACK Johanna & Peter för honom! Min älskade Brukstorpets Bacco!!!!!!
Vaddå styra upp?????? Äsch tror bara du är lite avundsjuk på mitt jobb och min hund...........
Puss på dig!!!
Jag såg förresten att Bizzi va röntgad med B-höfter samt ua på knän och armbågar. :O)
Det är lätt att blanda ihop temperament och nerver.
Särskilt när hunden är i en av sina 3 kritiska perioder. Tag allt med "knusende ro". Iakktag din hund och "hjälp" henne om det skulle behövas. Om 1-2 år vet du om det var nerverna eller temperamentet som "spökade".
Själv lever jag ju med hennes mamma, så jag behöver inte fundera, jag "vet" att det är temperamentet som skenar. Det blir JÄTTEreaktioner och sedan är det avklarat !
Lycka till med "tävlingsträningsgruppen" !