Glömde ju skriva...
... Det var en helt FANTASTISK regnbåge idag när jag körde hem från hundträningen! Har aldrig sett en så stor och med så klara färger någonsin i mitt liv! Är helt övertygad om att det var en hälsning från Basco som suttit och kollat på oss när vi körde skyddet i kväll. Jag blev alldeles varm om hjärtat när jag tänkte att han satt där uppe i hundhimlen och "frustade" så där som han brukade göra när han vill vara med och köra skydd.... Det är fortfarande tomt här i huset efter honom....
2 dagar med träning
Tänkte bara skriva lite om två stycken träningsdagar som jag haft nu i veckan - som jag är mycket nöjd med! :-)
Det ena var ren miljöträning då jag tog med lilla fröken till centralstationen i söndags då Emelie skulle åka hem. Hon knatar på men tyckte det var mest intressant att spåra efter alla hundar.... (Vadå att man inte kan köra hårda spår med en valp??!) Hon var ganska lugn men höll sig gärna kring/runt benen på oss, pussade lite på tjejerna och var väldigt intresserad av alla människor som hade väskor på hjul.... Hon har ett STORT jaktintresse den här lilla damen! Andra hundar kunde passeras fast hon var ju tvungen att gruffa lite.... Tror hon har börjat fatta att man gärna får titta på hundar, men då sitter man tyst och lugn bredvid matte. Funkar faktiskt bra tycker jag även om man får "bråka" lite ibland när hon blir lite för upphetsad.
Först kom ett tåg in på motsatt spår. Ingen reaktion.... Sen kom ett tåg in precis vid perrongkanten där vi stod. Det gick bra tills tåget var precis bredvid oss då hon drog bak öronen och pep iväg. Hon kom dock inte så långt eftersom matte stod med kort koppel och bara stod där och såg tråkig ut... så hon vände ganska snart och tittade fram med spetsade öron vad det var som hände egentligen. När tåget sedan stod stilla var det inga konstigheter mer med det. Bussar och bilar är absolut inget hon hetsar upp sig för - och då är hon ändå en lantis-hund! :-) Hon är kanske ingen hund som får +3 på nerverna i framtiden, men det tror jag mer beror på hennes höga temperament. Det blir stora reaktioner på det som händer, men det går lika snabbt över igen - vilket är det viktigaste. Uppfattar inte henne som "rädd" i några situationer. Tycker om hennes temperament och orädda attityd!
Så idag - tisdag - var det dags för träning på OG:t. Mormor var här och passade Evelina vilket är GULD värt för oss så vi får träna tillsammans ibland! Akza har gnaskat upp ett sår i tassen, så hon stod på tre ben. Det är skittrist när hon gör så. Vet inte varför... Tror det är lite "långtråkighet", ungefär som vi msk. biter på naglarna. Trist är det i alla fall då Peter inte kan träna med henne nu förrän det läkt ordentligt.
Wixzi och jag gick ut på lydnadsplanen med köttbullar, boll och klicker. Först körde vi lite ingångar framifrån, som jag tycker hon gör riktigt bra. Hon kan sitta och titta länge på mig med stängd mun och är riktigt koncentrerad. Därefter körde jag upp henne i "bus" med bollen och lite taggande i kopplet. Hon är direkt med och söker kontakten med mig, även när bollen är utom synhåll. Provade även att i princip bara ta kopplet och gå iväg med bestämda steg, och Peter stod vid sidan och klickade direkt när hon tog kontakt med mig. Belöning i form av bollen och kamp med denna. Hon älskar jaktbelöningar och jag brukar oftast kasta godisbitar i gräset alt. kasta bollen som hon springer och hämtar och vi sedan kampar med den. Tränade även lite tempo i inkallningar där Peter höll i henne, jag ropade och sprang iväg, hon sprang som en kanonkula och "klick" och bollen bakom mig. Ska lära henne att jag har bollen bakom ryggen/benen för att kunna få bra ingångar på inkallningen sedan.
Hon är jätterolig att jobba med men jädrans vad man får kämpa! Helt slut efteråt! :-) Vi körde även lite valptrasa och försökte få henne att skälla. I dag hade hon sele, jag var med och berömde henne mycket bättre och jag höll henne i även i selen i starten och "peppade" henne lite. Hon fick till några riktigt bra skall vilket visar att det i alla fall går åt rätt håll! Hon tycker det är superkul och engagerar sig verkligen i "leken". När hon har fått bett tillkämpar hon sig bakåt och sedan lägger hon sig ner med bytet mellan benen och bara ligger där som en stolt drottning, helt lugn och avslappnad. Kul att se!
Nej nu ska jag äta mormors blåbärs-paj! Mums....
Tjing!
Det ena var ren miljöträning då jag tog med lilla fröken till centralstationen i söndags då Emelie skulle åka hem. Hon knatar på men tyckte det var mest intressant att spåra efter alla hundar.... (Vadå att man inte kan köra hårda spår med en valp??!) Hon var ganska lugn men höll sig gärna kring/runt benen på oss, pussade lite på tjejerna och var väldigt intresserad av alla människor som hade väskor på hjul.... Hon har ett STORT jaktintresse den här lilla damen! Andra hundar kunde passeras fast hon var ju tvungen att gruffa lite.... Tror hon har börjat fatta att man gärna får titta på hundar, men då sitter man tyst och lugn bredvid matte. Funkar faktiskt bra tycker jag även om man får "bråka" lite ibland när hon blir lite för upphetsad.
Först kom ett tåg in på motsatt spår. Ingen reaktion.... Sen kom ett tåg in precis vid perrongkanten där vi stod. Det gick bra tills tåget var precis bredvid oss då hon drog bak öronen och pep iväg. Hon kom dock inte så långt eftersom matte stod med kort koppel och bara stod där och såg tråkig ut... så hon vände ganska snart och tittade fram med spetsade öron vad det var som hände egentligen. När tåget sedan stod stilla var det inga konstigheter mer med det. Bussar och bilar är absolut inget hon hetsar upp sig för - och då är hon ändå en lantis-hund! :-) Hon är kanske ingen hund som får +3 på nerverna i framtiden, men det tror jag mer beror på hennes höga temperament. Det blir stora reaktioner på det som händer, men det går lika snabbt över igen - vilket är det viktigaste. Uppfattar inte henne som "rädd" i några situationer. Tycker om hennes temperament och orädda attityd!
Så idag - tisdag - var det dags för träning på OG:t. Mormor var här och passade Evelina vilket är GULD värt för oss så vi får träna tillsammans ibland! Akza har gnaskat upp ett sår i tassen, så hon stod på tre ben. Det är skittrist när hon gör så. Vet inte varför... Tror det är lite "långtråkighet", ungefär som vi msk. biter på naglarna. Trist är det i alla fall då Peter inte kan träna med henne nu förrän det läkt ordentligt.
Wixzi och jag gick ut på lydnadsplanen med köttbullar, boll och klicker. Först körde vi lite ingångar framifrån, som jag tycker hon gör riktigt bra. Hon kan sitta och titta länge på mig med stängd mun och är riktigt koncentrerad. Därefter körde jag upp henne i "bus" med bollen och lite taggande i kopplet. Hon är direkt med och söker kontakten med mig, även när bollen är utom synhåll. Provade även att i princip bara ta kopplet och gå iväg med bestämda steg, och Peter stod vid sidan och klickade direkt när hon tog kontakt med mig. Belöning i form av bollen och kamp med denna. Hon älskar jaktbelöningar och jag brukar oftast kasta godisbitar i gräset alt. kasta bollen som hon springer och hämtar och vi sedan kampar med den. Tränade även lite tempo i inkallningar där Peter höll i henne, jag ropade och sprang iväg, hon sprang som en kanonkula och "klick" och bollen bakom mig. Ska lära henne att jag har bollen bakom ryggen/benen för att kunna få bra ingångar på inkallningen sedan.
Hon är jätterolig att jobba med men jädrans vad man får kämpa! Helt slut efteråt! :-) Vi körde även lite valptrasa och försökte få henne att skälla. I dag hade hon sele, jag var med och berömde henne mycket bättre och jag höll henne i även i selen i starten och "peppade" henne lite. Hon fick till några riktigt bra skall vilket visar att det i alla fall går åt rätt håll! Hon tycker det är superkul och engagerar sig verkligen i "leken". När hon har fått bett tillkämpar hon sig bakåt och sedan lägger hon sig ner med bytet mellan benen och bara ligger där som en stolt drottning, helt lugn och avslappnad. Kul att se!
Nej nu ska jag äta mormors blåbärs-paj! Mums....
Tjing!
Livet med två schäfertjejer
Jag måste ju säga, att livet med två schäfertjejer är som att ha guldfiskar.... Det är verkligen skillnad mot när vi även hade Basco! Visst, den ena "guldfisken" är ju väldigt duktig på att gräva i rabatterna... men dom är väldigt behändiga och lätta att ha med att göra. Vi kan köra i en bil till hundträningen.... vi kan lämna dom hemma utan att skynda oss hem för att Basco måste ut och kissa (han hade problem med njurarna hela sitt liv)... man kan gå promenader utan att ta med sig koppel... (sist vi var ute kom det förbi en joggare framför nosen på dom och dom står bara och tittar på mig. Visst - hade jag sagt "varsågod" så hade nog båda tyckt det var roligt att få jaga honom! :-) ) Det är ingen som stressar på morgonen för att dom inte får mat. Det är ingen som hoppar upp och lämnar snygga tass- och nosavtryck på altandörren för att kolla in vad vi gör. Det är ingen som drar ut stoppningen på alla Wixzis leksaker. Det är ingen som äter upp stoppningen på hundrums-madrassen. Men samtidigt är det väldigt tyst och tomt här hemma och vi vill ju inte ha guldfiskar utan hundar.... :-)
Det går bra med Wixzan Pixzan! Hon sköter sig, kommer på inkallningar, tycker det är roligt att träna med sin matte och är en allmänt rolig hund att jobba med! Det är mycket fart och motor och högt temperament. Hon blir förbannad när hon inte får som hon vill, och det tycker jag bara är roligt! :-) Hon har mycket jakt i sig och har svårt att skälla när vi leker med valptrasan, då hon "låser sig" i bytet. Fortfarande är det mycket lösa tänder, så vi tar det lugnt med själva kampandet. Tycker det är roligt med boll, pipisar och allt som man kastar iväg. Då kommer hon glatt tillbaka med det för att man ska kasta igen (eller kanske få en godis av matte). Hon har fortfarande lite stress i sig då hon är med dom andra hundarna (Akza alltså) och då hänger hon sig i pälsen på henne. Dock inga stress-pip eller liknande. På klubben vill hon gärna hänga på dom stora hundarna, men klarar av att koncentrera sig kortare stunder vilket jag nöjer mig med i nuläget. Spårar bra och har gått från valprutan till att gå ut några steg. Hon vet precis vad det handlar om, och nu har vi börjat lägga in ett mått av lydnad i att hon måste sitta en bit från spårstarten och ta det lugnt, även om hon får vittring av spåret. Vet inte om det är bra eller dåligt... men känns som att jag vill försöka dämpa henne lite redan nu istället för att ta "stora fighter" när hon blir äldre.
Hon är inte alls lika busig med A som hon var med Basco, men det är ju för att tråkmuppan Akza inte direkt inbjuder till bus heller. Det är mer "jag äger den här, passa dig!-leken" som hon tycker om att leka. Varje kväll någon gång mellan 18 och 19 är det dock dags för dagens "katt- och råtta-lek" som dom båda älskar att leka. Akza springer som en tokdåre runt, runt i trädgården och Wixzi hänger bra med måste jag säga! Har aldrig haft en schäfer som INTE leker den här leken minst en gång om dagen. Har ni ?????
I går kväll hade vi ett kortare lydnadspass på gräsmattan (gick bra!) och sedan gick Evelina med oss ut i skogen där dom körde Evelina-uppletande. Det innebär att E lägger ut en sak i skogen (ganska synlig...) och sedan säger hon "leta" till Wixzi som då springer ut i skogen medan E följer efter och skriker "men HÄR är den ju!!!! " och står och pekar och hoppar på stället där den ligger (Om nu inte W kommer dit först vilket det oftast brukar vara.) W. springer omkring och är stolt över sitt nya byte och blir samtidigt jagad av E som ropar "Maaaaammaaaaa! Jag vill haaaaaa den!!! " Mamma kampar med W och byter mot godis och sedan gör man om samma sak igen.. och igen... och igen.... Jag är i alla fall glad att det går bra med W och E. Ibland när W är väldigt uppspelt kan man inte ha dom i samma rum, men på det stora hela går det bra mycket tack vare att E är lugn och inte tycker det är så himla upphetsande med hundar...
Jag skulle önska att jag hade lite bilder att lägga in men batteriet är slut på kameran och jag glömmer varenda eviga gång att köpa nya när jag är i affären!!! Men håll ut... Innan hon är 3 år borde jag i alla fall fått fram någon ny bild på henne.... (Wixzi alltså!)
Lev väl! Tjing!
Det går bra med Wixzan Pixzan! Hon sköter sig, kommer på inkallningar, tycker det är roligt att träna med sin matte och är en allmänt rolig hund att jobba med! Det är mycket fart och motor och högt temperament. Hon blir förbannad när hon inte får som hon vill, och det tycker jag bara är roligt! :-) Hon har mycket jakt i sig och har svårt att skälla när vi leker med valptrasan, då hon "låser sig" i bytet. Fortfarande är det mycket lösa tänder, så vi tar det lugnt med själva kampandet. Tycker det är roligt med boll, pipisar och allt som man kastar iväg. Då kommer hon glatt tillbaka med det för att man ska kasta igen (eller kanske få en godis av matte). Hon har fortfarande lite stress i sig då hon är med dom andra hundarna (Akza alltså) och då hänger hon sig i pälsen på henne. Dock inga stress-pip eller liknande. På klubben vill hon gärna hänga på dom stora hundarna, men klarar av att koncentrera sig kortare stunder vilket jag nöjer mig med i nuläget. Spårar bra och har gått från valprutan till att gå ut några steg. Hon vet precis vad det handlar om, och nu har vi börjat lägga in ett mått av lydnad i att hon måste sitta en bit från spårstarten och ta det lugnt, även om hon får vittring av spåret. Vet inte om det är bra eller dåligt... men känns som att jag vill försöka dämpa henne lite redan nu istället för att ta "stora fighter" när hon blir äldre.
Hon är inte alls lika busig med A som hon var med Basco, men det är ju för att tråkmuppan Akza inte direkt inbjuder till bus heller. Det är mer "jag äger den här, passa dig!-leken" som hon tycker om att leka. Varje kväll någon gång mellan 18 och 19 är det dock dags för dagens "katt- och råtta-lek" som dom båda älskar att leka. Akza springer som en tokdåre runt, runt i trädgården och Wixzi hänger bra med måste jag säga! Har aldrig haft en schäfer som INTE leker den här leken minst en gång om dagen. Har ni ?????
I går kväll hade vi ett kortare lydnadspass på gräsmattan (gick bra!) och sedan gick Evelina med oss ut i skogen där dom körde Evelina-uppletande. Det innebär att E lägger ut en sak i skogen (ganska synlig...) och sedan säger hon "leta" till Wixzi som då springer ut i skogen medan E följer efter och skriker "men HÄR är den ju!!!! " och står och pekar och hoppar på stället där den ligger (Om nu inte W kommer dit först vilket det oftast brukar vara.) W. springer omkring och är stolt över sitt nya byte och blir samtidigt jagad av E som ropar "Maaaaammaaaaa! Jag vill haaaaaa den!!! " Mamma kampar med W och byter mot godis och sedan gör man om samma sak igen.. och igen... och igen.... Jag är i alla fall glad att det går bra med W och E. Ibland när W är väldigt uppspelt kan man inte ha dom i samma rum, men på det stora hela går det bra mycket tack vare att E är lugn och inte tycker det är så himla upphetsande med hundar...
Jag skulle önska att jag hade lite bilder att lägga in men batteriet är slut på kameran och jag glömmer varenda eviga gång att köpa nya när jag är i affären!!! Men håll ut... Innan hon är 3 år borde jag i alla fall fått fram någon ny bild på henne.... (Wixzi alltså!)
Lev väl! Tjing!
När orden inte riktigt räcker till...
Som ni säkert har läst på vår förstasida, så finns inte längre Basco med oss här i livet. I tisdags morse fick han somna in vilket var det enda rätta att göra för honom i det läget. Jag läste precis mitt förra inlägg där jag beskrev hans anfall, och insåg hur snabbt det verkligen gick på slutet. Från att vara korta stunder då han var "borta" så var natten mot tisdagen det värsta jag varit med om med våra hundar....
Han började med ett mycket kraftigt anfall i hundrummet på kvällen. Är förvånad över hur lugn Akza och Wixzi var. Dom gick direkt i ett hörn och la sig och tittade bara på Basco med stora ögon. Vi fick slängt ut dom i trädgården och sedan var det bara att sitta och vänta ut Basco och hans kraftiga kramper. När han "kom tillbaka" var han väldigt medtagen, vinglig och flåsig samt hade ryckningar i högra ansiktshalvan. Efter ytterligare några minuter var han lite piggare och ganska "normal". Åt sin kvällsmat som vanligt och det enda man kanske kunde se var att han var lite lugnare än vad han brukar vara. Vi var dock oroliga för att han kunde få ett nytt anfall och lät honom sova med oss i sängen när vi gick för att lägga oss. Basco var SÅ nöjd över det beslutet, för det var hans bästa plats på jorden - ja näst efter att få vara med figuranten på träningsplanen alltså...
Vi vaknar vid ett-tiden av att han får ett nytt anfall. Han kommer upp på benen men faller ihop över mig (tänker er känslan av att vakna av att man har en stor, krampande boxer i ansiktet....). Han far ner på golvet och kraschar sängbordet i farten. Lampa, böcker, klockradio m.m far i golvet med ett jävla liv och han själv hamnar under sängen där han ligger och har kraftiga kramper under ganska lång tid (känns som en evighet...) Han kissar på sig och det är skum/dreggel i hela sovrummet. Jag klarar inte av att se det (Peter är kvar) utan går in till dom andra hundarna, som inte verkar vara direkt medvetna om att det har hänt Basco något. Efter detta anfall är han också väldigt borta och tittar väldig oförstående på oss när vi pratar med honom. Precis som att han inte fattar orden som vi säger till honom. Vi inser att det är här bara början på hans väg utför, och vi har redan tidigare pratat mycket med veterinärerna som har sagt att han ev. kan gå på medicin men att han då måste leva ett mycket lugnare liv och att vi har full koll på honom (inte lämna honom ensam, i bilen etc. ) eftersom hans anfall kommer utan förvarning (i vila lika väl som vid träning) Det är inte ett liv som Basco ville leva, och inte ett liv som är möjligt för oss att kunna ge honom. Vi inser att det bästa vi kan göra för honom nu är att ta honom till veterinären så fort dom öppnar på morgonen. Det blir en lång natt..... Basco är trött och hängig. Hans ögon är inte riktigt dom samma som förrut. Dom är trötta... så trötta....
Peter sover ute på soffan med Basco bredvid sig. Vid femtiden får han ett nytt anfall och jag vaknar av att man hör hans klor slår mot parketten i ytterligare ett krampanfall. Lika intensivt och länge som förrut. Efteråt andas han tungt så tungt och det känns som om man skulle vilja ge honom en spruta så han fick somna in direkt. Jag känner mig så jävla maktlös att inte kunna hjälpa honom, att inte kunna stoppa dessa jävulska anfall ! Man önskar att ens fyrbenta vänner bara fick somna lugnt och stilla utan att behöva lida innan. Vi får trösta oss med att han själv inte är medveten under anfallen. Men man ser att även detta anfall på något sätt tar ännu mer musten ur honom. Han är vinglig, har svårt att gå ner för trappen ut på gräsmattan för att kissa. Allt lugnar ner sig och vi försöker sova en stund igen. Nu väntar vi bara på att veterinären ska öppna så vi kan åka dit med honom.
Halv åtta vaknar jag och går ut och väcker Peter på soffan. Tror inte riktigt att han vill vakna. Han vet vad det är som väntar... Basco går ut med dom andra hundarna i trädgården. Wixzi och Akza är ovanligt lugna med honom och det blir inget bus. A. nosar över honom och tycker nog att han inte är sig riktigt lik. W. slickar honom i mungiporna och bedyrar honom sin kärlek. Dom får mat och Basco slänger i sig maten som vanligt. Peter gör i ordning bilen och tar ut buren, ifall han skulle få ett anfall i bilen på vägen till veterinären. Det är tungt.... så tungt.... Vi gråter i varandras armar många gånger den morgonen.... Till slut måste ändå det oundvikliga ske. Peter bestämmer sig för att han vill åka själv. (Vi har ju även tjejerna hemma som, som tur är, inte har vaknat ännu). Jag klappar om Basco en sista gång och säger till honom att hälsa till Faiton, Cindra och Bea när han kommer upp till sin himmel. Basco pussar mig i ansiktet och jag kan givetvis inte hålla tårarna borta. Peter lockar på honom ute från trappen men han vill inte gå med. Vi får "tjata" på honom att gå till bilen, han som alltid brukar skutta in med liv och lust. Helt övertygad om att han kände på sig att något inte stod rätt till.... Peter åker iväg med honom och efter en kort diskussion med veterinären tar dom samma beslut som vi egentligen redan har tagit - han får sluta sina dagar på jorden och få ett slut på sitt lidande. Kl. 09.00 vandrar han över regnbågsbron för att möta sina boxervänner som väntar på honom där. Jag tar fram ett kort på honom och sätter i en ram på vardagsrums-skänken. Tänder ett ljus och känner saknaden värka i magen på mig. Det är tomt utan honom i huset....
Barnen vaknar och jag berättar vad som har hänt. Emelie konstaterar snabbt att hennes (döda) mormor då kan ta hand om honom i himelen. Evelina frågar många "varför" och förstår nog inte riktigt det här med död & liv ännu - men vem säger att man gör det bara för att man är 35 ?....
Livet går vidare. Så är det bara. Vi påminns ofta om honom och pratar om vilken speciell hund han var att leva med. Han var inte lätt att leva med, men han gav oss så mycket glädje tillbaka! Han kommer alltid att ha en mycket, mycket speciell plats i våra hjärtan - och särskilt hos Peter.... När vi får tunga stunder så tänker vi på hans sista dygn med alla anfall han hade och inser att det trots allt var det enda rätta vi kunde göra för honom i detta läget. Vi minns med glädje IPO-kursen med Remmy där han gjorde två fantastiska modprov och visade för alla vilken kung han är!!! Vi minns med glädje hans arbetsvilja, kamp och glädje över att få jobba! Vi minns med glädje vilken lekfarbror han var där han låg och rullade runt i gräset med Wixzi... Vi minns med glädje hans mörka ögon och huvudet i knät innan man sa "varsågod" och han snabbt hoppade upp med framkroppen i knät på oss för att få gosa och sova en slurk..... Ja, minnet av honom är verkligen ljust och saknaden smärtsam och stor!
En dag ska vi dock få ses igen - och det ser jag redan fram emot! :-)
Han började med ett mycket kraftigt anfall i hundrummet på kvällen. Är förvånad över hur lugn Akza och Wixzi var. Dom gick direkt i ett hörn och la sig och tittade bara på Basco med stora ögon. Vi fick slängt ut dom i trädgården och sedan var det bara att sitta och vänta ut Basco och hans kraftiga kramper. När han "kom tillbaka" var han väldigt medtagen, vinglig och flåsig samt hade ryckningar i högra ansiktshalvan. Efter ytterligare några minuter var han lite piggare och ganska "normal". Åt sin kvällsmat som vanligt och det enda man kanske kunde se var att han var lite lugnare än vad han brukar vara. Vi var dock oroliga för att han kunde få ett nytt anfall och lät honom sova med oss i sängen när vi gick för att lägga oss. Basco var SÅ nöjd över det beslutet, för det var hans bästa plats på jorden - ja näst efter att få vara med figuranten på träningsplanen alltså...
Vi vaknar vid ett-tiden av att han får ett nytt anfall. Han kommer upp på benen men faller ihop över mig (tänker er känslan av att vakna av att man har en stor, krampande boxer i ansiktet....). Han far ner på golvet och kraschar sängbordet i farten. Lampa, böcker, klockradio m.m far i golvet med ett jävla liv och han själv hamnar under sängen där han ligger och har kraftiga kramper under ganska lång tid (känns som en evighet...) Han kissar på sig och det är skum/dreggel i hela sovrummet. Jag klarar inte av att se det (Peter är kvar) utan går in till dom andra hundarna, som inte verkar vara direkt medvetna om att det har hänt Basco något. Efter detta anfall är han också väldigt borta och tittar väldig oförstående på oss när vi pratar med honom. Precis som att han inte fattar orden som vi säger till honom. Vi inser att det är här bara början på hans väg utför, och vi har redan tidigare pratat mycket med veterinärerna som har sagt att han ev. kan gå på medicin men att han då måste leva ett mycket lugnare liv och att vi har full koll på honom (inte lämna honom ensam, i bilen etc. ) eftersom hans anfall kommer utan förvarning (i vila lika väl som vid träning) Det är inte ett liv som Basco ville leva, och inte ett liv som är möjligt för oss att kunna ge honom. Vi inser att det bästa vi kan göra för honom nu är att ta honom till veterinären så fort dom öppnar på morgonen. Det blir en lång natt..... Basco är trött och hängig. Hans ögon är inte riktigt dom samma som förrut. Dom är trötta... så trötta....
Peter sover ute på soffan med Basco bredvid sig. Vid femtiden får han ett nytt anfall och jag vaknar av att man hör hans klor slår mot parketten i ytterligare ett krampanfall. Lika intensivt och länge som förrut. Efteråt andas han tungt så tungt och det känns som om man skulle vilja ge honom en spruta så han fick somna in direkt. Jag känner mig så jävla maktlös att inte kunna hjälpa honom, att inte kunna stoppa dessa jävulska anfall ! Man önskar att ens fyrbenta vänner bara fick somna lugnt och stilla utan att behöva lida innan. Vi får trösta oss med att han själv inte är medveten under anfallen. Men man ser att även detta anfall på något sätt tar ännu mer musten ur honom. Han är vinglig, har svårt att gå ner för trappen ut på gräsmattan för att kissa. Allt lugnar ner sig och vi försöker sova en stund igen. Nu väntar vi bara på att veterinären ska öppna så vi kan åka dit med honom.
Halv åtta vaknar jag och går ut och väcker Peter på soffan. Tror inte riktigt att han vill vakna. Han vet vad det är som väntar... Basco går ut med dom andra hundarna i trädgården. Wixzi och Akza är ovanligt lugna med honom och det blir inget bus. A. nosar över honom och tycker nog att han inte är sig riktigt lik. W. slickar honom i mungiporna och bedyrar honom sin kärlek. Dom får mat och Basco slänger i sig maten som vanligt. Peter gör i ordning bilen och tar ut buren, ifall han skulle få ett anfall i bilen på vägen till veterinären. Det är tungt.... så tungt.... Vi gråter i varandras armar många gånger den morgonen.... Till slut måste ändå det oundvikliga ske. Peter bestämmer sig för att han vill åka själv. (Vi har ju även tjejerna hemma som, som tur är, inte har vaknat ännu). Jag klappar om Basco en sista gång och säger till honom att hälsa till Faiton, Cindra och Bea när han kommer upp till sin himmel. Basco pussar mig i ansiktet och jag kan givetvis inte hålla tårarna borta. Peter lockar på honom ute från trappen men han vill inte gå med. Vi får "tjata" på honom att gå till bilen, han som alltid brukar skutta in med liv och lust. Helt övertygad om att han kände på sig att något inte stod rätt till.... Peter åker iväg med honom och efter en kort diskussion med veterinären tar dom samma beslut som vi egentligen redan har tagit - han får sluta sina dagar på jorden och få ett slut på sitt lidande. Kl. 09.00 vandrar han över regnbågsbron för att möta sina boxervänner som väntar på honom där. Jag tar fram ett kort på honom och sätter i en ram på vardagsrums-skänken. Tänder ett ljus och känner saknaden värka i magen på mig. Det är tomt utan honom i huset....
Barnen vaknar och jag berättar vad som har hänt. Emelie konstaterar snabbt att hennes (döda) mormor då kan ta hand om honom i himelen. Evelina frågar många "varför" och förstår nog inte riktigt det här med död & liv ännu - men vem säger att man gör det bara för att man är 35 ?....
Livet går vidare. Så är det bara. Vi påminns ofta om honom och pratar om vilken speciell hund han var att leva med. Han var inte lätt att leva med, men han gav oss så mycket glädje tillbaka! Han kommer alltid att ha en mycket, mycket speciell plats i våra hjärtan - och särskilt hos Peter.... När vi får tunga stunder så tänker vi på hans sista dygn med alla anfall han hade och inser att det trots allt var det enda rätta vi kunde göra för honom i detta läget. Vi minns med glädje IPO-kursen med Remmy där han gjorde två fantastiska modprov och visade för alla vilken kung han är!!! Vi minns med glädje hans arbetsvilja, kamp och glädje över att få jobba! Vi minns med glädje vilken lekfarbror han var där han låg och rullade runt i gräset med Wixzi... Vi minns med glädje hans mörka ögon och huvudet i knät innan man sa "varsågod" och han snabbt hoppade upp med framkroppen i knät på oss för att få gosa och sova en slurk..... Ja, minnet av honom är verkligen ljust och saknaden smärtsam och stor!
En dag ska vi dock få ses igen - och det ser jag redan fram emot! :-)
Long time ago...
Ok, ok. Jag VET att det var länge sedan jag hörde av mig på bloggen!!! Kan knappast skylla på att jag har haft mycket att göra utan snarare tvärtom eftersom jag har haft semester i två veckor. Nu är jag tillbaka på jobbet och ska jobba 2 veckor. Sedan väntar ytterligare 3 veckors ledighet vilket jag redan längtar efter. Tillbaka på jobbet var det en hel del att hugga tag i... och till råga på allt känns det nu som om jag håller på att få en brakförkylning. I JULI !!! Det säger väl allt om den här sommaren....
Vad har då hänt sen sist kanske ni undrar? Jag det kan man ju fråga sig... Jag är urkass på att komma ihåg sådant som har hänt "bakåt" i mitt liv. Lever för mycket i framtid och kalender tror jag.... Semestern började i alla fall med att jag och Evelina UTAN varken Peter eller hundar åkte ner till Skåne och min syster vars man hade stort 40-års kalas. Det blev några dagar för kusinerna att vara tillsammans och jag passade också på att hälsa på lite goda vänner. Det var såååå skönt att inte behöva säga "jag kommer snart. Måste bara ut och rasta hundarna först..." Vi var borta nästan en hel vecka så båd jag och Evelina tyckte det var skönt att komma hem igen! Wikzi hade skött sig bra när jag varit borta och passat på att bita ett stort jack i handen på Peter (haha!!) Han hade väl försökt att bestämma över henne vilket hon tyckte att hon antagligen skötte bra själv! :-) Givetvis hade hon växt och jag tycker hon har gått från valp till att vara en liten söt unghund. Hon kissar eller bajsar inte inne längre vilket jag tycker har gått förvånantsvärt smidigt!
Oj, nu har det gått ett dygn sedan jag skrev det ovan och jag ligger hemma med brakförkylning, hosta och feber. Det var ju det jag visste.... Tur att det kom när jag skulle jobba och inte på semestern! (haha) Jag har just nu en dregglig boxer som står och buffar på mig med en av Wixzis leksaker i munnen. Visst är det Basco... Han är så ful och hemsk och så otroligt häftig som hund!!! Tyvärr mår han inte helt bra nu på äldre da'r. Han har haft 4 konstiga anfall på en månads tid. Skummar i munnen och blir alldeles "borta" i kanske 20-30 sekunder. Sen är allt bra igen och han skuttar på som vanligt. Har varit hos vet. med honom och alla hans värden är bra och t.o.m mycket bra vilket är roligt att höra. Han är trots allt 9 år i år och är fräsch som en unghund. Det är först nu han börjar bli behaglig att jobba med.... I går natt vaknade vi dock av att det rasade ner hundar från hundsängen i hundrummet. När vi gick dit stod Basco och skakade väldigt mycket och hade ryckningar i huvudet och skummade/dregglade. Det gick över på någon minut och sedan somnade han om igen. I dag är han som vanligt. Tidigare har det bara kommit när han har ansträngt sig lite extra (när vi tränar etc.) så vet. misstänker att det är något relaterat till hjärtat. I augusti ska han in till en specialist som ska lyssna på hjärtat så vi vet. Gårdagen kändes dock inte som något relaterat till hjärtat, men jag är ju inte någon veterinär.... Dom har i alla fall uteslutit EP vilket känns skönt.
Appropå sjuka hundar så har jag ett par hundbekanta från tiden i Göteborg, vars blogg jag brukar läsa regelbundet (hon skriver så sjukt bra!!!) Dom har haft en Berner Sennen som dom fick ta bort för ca. 3 månader sedan p.g.a sjukdom. Det tog dom ganska hårt.... I går fick dom så ta bort sin schäfertik också då hon var full med tumörer och kunde bli livshotande sjuk vilken dag som helst. För att undvika en ev. plågsam död tog dom istället och avlivade henne direkt. Detta medan hunden fortfarande var relativt pigg och kry (men hon kunde bli akut sju när som helst) Så fruktansvärt jobbigt det måste kännas!!! Dom är helt knäckta nu.... Fy och usch vad hemskt! Jag lider verkligen med dom!
Nu till något helt annat... Wixzi och jag har inte riktigt kommit "på" varandra och jag har varit ganska frustrerad för det en tid. Jag och Peter har klurat och funderat men inget har riktigt funkat - förrän NU! Det är precis som om poletten trillat ner och hon är jätterolig att jobba med! Tänderna flyger som pingpongbollar just nu, så vi ligger lågt med kampen, men vi gör kontaktövningar och går några få steg där hon ska vara med mig - vilket hon är! Och det är SÅÅÅ kul att känna känslan att hon verkligen VILL jobba med mig! Hon blir ganska stressad av att träna när dom andra hundarna är i närheten och skäller och vill vara med (konstigt....) men vi har fått till några riktigt bra träningsstunder dom senaste dagarna som jag är supernöjd med! Jobbar fortfarande mest med allmänlydnad och miljöträning och har inte det minsta panik för att jag inte börjat "hårdträna" henne.
Mitt senaste internet-projekt att är kolla på Welsh-ponnyer.... Peter blir GALEN och tycker att jag är helsjuk i huvudet... men jag har en dröm sedan jag var liten - att föda upp Welsh-ponnyer! Jag tycker dom är så otroligt vackra och häftiga dessa små "miniatyrhästar". Min senaste tanke som har satt sig huvudet är att jag ska köpa in ett stoföl. När hon har vuxit till sig kan jag longera, tömmköra och köra henne. Ridningen låter jag sedan någon duktig ponnytjej göra och när hästen är 7-8 år och EV. Evelina har ett hästintresse så har hon en (förhoppningsvis) bra läromästare som hon kan börja rida och träna med. Förstår ni nu att Peter funderar på att ringa akutpsyk?.... Drömmar är till för att förverkligas! Jag ska i alla fall kolla upp om denna är möjlig....
Jisses vad näsan rinner nu. Jag måste lägga mig i soffan och käka lite praliner och kolla på TV....
Tjing!
Vad har då hänt sen sist kanske ni undrar? Jag det kan man ju fråga sig... Jag är urkass på att komma ihåg sådant som har hänt "bakåt" i mitt liv. Lever för mycket i framtid och kalender tror jag.... Semestern började i alla fall med att jag och Evelina UTAN varken Peter eller hundar åkte ner till Skåne och min syster vars man hade stort 40-års kalas. Det blev några dagar för kusinerna att vara tillsammans och jag passade också på att hälsa på lite goda vänner. Det var såååå skönt att inte behöva säga "jag kommer snart. Måste bara ut och rasta hundarna först..." Vi var borta nästan en hel vecka så båd jag och Evelina tyckte det var skönt att komma hem igen! Wikzi hade skött sig bra när jag varit borta och passat på att bita ett stort jack i handen på Peter (haha!!) Han hade väl försökt att bestämma över henne vilket hon tyckte att hon antagligen skötte bra själv! :-) Givetvis hade hon växt och jag tycker hon har gått från valp till att vara en liten söt unghund. Hon kissar eller bajsar inte inne längre vilket jag tycker har gått förvånantsvärt smidigt!
Oj, nu har det gått ett dygn sedan jag skrev det ovan och jag ligger hemma med brakförkylning, hosta och feber. Det var ju det jag visste.... Tur att det kom när jag skulle jobba och inte på semestern! (haha) Jag har just nu en dregglig boxer som står och buffar på mig med en av Wixzis leksaker i munnen. Visst är det Basco... Han är så ful och hemsk och så otroligt häftig som hund!!! Tyvärr mår han inte helt bra nu på äldre da'r. Han har haft 4 konstiga anfall på en månads tid. Skummar i munnen och blir alldeles "borta" i kanske 20-30 sekunder. Sen är allt bra igen och han skuttar på som vanligt. Har varit hos vet. med honom och alla hans värden är bra och t.o.m mycket bra vilket är roligt att höra. Han är trots allt 9 år i år och är fräsch som en unghund. Det är först nu han börjar bli behaglig att jobba med.... I går natt vaknade vi dock av att det rasade ner hundar från hundsängen i hundrummet. När vi gick dit stod Basco och skakade väldigt mycket och hade ryckningar i huvudet och skummade/dregglade. Det gick över på någon minut och sedan somnade han om igen. I dag är han som vanligt. Tidigare har det bara kommit när han har ansträngt sig lite extra (när vi tränar etc.) så vet. misstänker att det är något relaterat till hjärtat. I augusti ska han in till en specialist som ska lyssna på hjärtat så vi vet. Gårdagen kändes dock inte som något relaterat till hjärtat, men jag är ju inte någon veterinär.... Dom har i alla fall uteslutit EP vilket känns skönt.
Appropå sjuka hundar så har jag ett par hundbekanta från tiden i Göteborg, vars blogg jag brukar läsa regelbundet (hon skriver så sjukt bra!!!) Dom har haft en Berner Sennen som dom fick ta bort för ca. 3 månader sedan p.g.a sjukdom. Det tog dom ganska hårt.... I går fick dom så ta bort sin schäfertik också då hon var full med tumörer och kunde bli livshotande sjuk vilken dag som helst. För att undvika en ev. plågsam död tog dom istället och avlivade henne direkt. Detta medan hunden fortfarande var relativt pigg och kry (men hon kunde bli akut sju när som helst) Så fruktansvärt jobbigt det måste kännas!!! Dom är helt knäckta nu.... Fy och usch vad hemskt! Jag lider verkligen med dom!
Nu till något helt annat... Wixzi och jag har inte riktigt kommit "på" varandra och jag har varit ganska frustrerad för det en tid. Jag och Peter har klurat och funderat men inget har riktigt funkat - förrän NU! Det är precis som om poletten trillat ner och hon är jätterolig att jobba med! Tänderna flyger som pingpongbollar just nu, så vi ligger lågt med kampen, men vi gör kontaktövningar och går några få steg där hon ska vara med mig - vilket hon är! Och det är SÅÅÅ kul att känna känslan att hon verkligen VILL jobba med mig! Hon blir ganska stressad av att träna när dom andra hundarna är i närheten och skäller och vill vara med (konstigt....) men vi har fått till några riktigt bra träningsstunder dom senaste dagarna som jag är supernöjd med! Jobbar fortfarande mest med allmänlydnad och miljöträning och har inte det minsta panik för att jag inte börjat "hårdträna" henne.
Mitt senaste internet-projekt att är kolla på Welsh-ponnyer.... Peter blir GALEN och tycker att jag är helsjuk i huvudet... men jag har en dröm sedan jag var liten - att föda upp Welsh-ponnyer! Jag tycker dom är så otroligt vackra och häftiga dessa små "miniatyrhästar". Min senaste tanke som har satt sig huvudet är att jag ska köpa in ett stoföl. När hon har vuxit till sig kan jag longera, tömmköra och köra henne. Ridningen låter jag sedan någon duktig ponnytjej göra och när hästen är 7-8 år och EV. Evelina har ett hästintresse så har hon en (förhoppningsvis) bra läromästare som hon kan börja rida och träna med. Förstår ni nu att Peter funderar på att ringa akutpsyk?.... Drömmar är till för att förverkligas! Jag ska i alla fall kolla upp om denna är möjlig....
Jisses vad näsan rinner nu. Jag måste lägga mig i soffan och käka lite praliner och kolla på TV....
Tjing!